Märkte du när det hände? När den lilla frågan om bekräftelse eller hur? gick över till att bli själva bekräftelsen (ja), eller hur.  Jag minns i alla fall första gången jag hörde det, och hur konstigt jag tyckte det lät. Vi brukade ju säga:

– Så trevligt vi hade, eller hur?
– Jaa, jag håller med.

Nu låter det:
– Så trevligt vi hade.
– Eller hur.

Jag minns också första gången jag hörde någon säga: Jag stör mig på. Det var en femåring som sa så för ungefär trettio år sedan. Barnspråk, tänkte jag.  Men nu säger nästa ingen att något är störande eller att man blir störd av något. Det barnsliga var helt enkelt en innovation.

Ett ord som jag stör mig på (!) är ’påkommen’. Det låter som ett hittepåord, som något man säger när man inte kommer ihåg ertappad, tagen på bar gärning eller avslöjad. Men vem bryr sig (bryr sig om det, som vi skulle sagt förr).  Ordet finns och används ideligen.  Så när kommer verbet påkomma?

Skribent: Eva Bäckström

Esperanto – något jag känner igen från min barndoms Kamratposten och från korsord. Men finns det fortfarande? Jodå – den digitala världen erbjuder massor av nya möjligheter för inlärning, träning och att skapa fysiska möten.

I flygfåtöljen bläddrar jag i flygbolagets magasin och hittar en artikel om esperanto. Den fångar mitt intresse och jag får en aha-upplevelse. Såklart – internet måste ju vara en perfekt kanal för att odla ett gemensamt språk för människor världen över! Jag får veta att man sedan ett par år kan lära sig esperanto via språkkursappen Duolingo och att den lockat massor av nya användare.

I år är det 130 år sedan den första läroboken kom ut i esperanto, som då kallades ”La internacia lingvo”. Författaren var språkets skapare Ludoviko Zamenhof, en judisk läkare med rysk bakgrund, uppväxt och verksam i det som idag är Polen.

Eftersom han själv sett hur många konflikter på grund av språkförbistringar som uppstod mellan människor i hans flerspråkiga hemtrakter, var hans vision att ett gemensamt språk skulle skapa förståelse, fred och harmoni mellan människor.

Zamenhof skapade därför ett språk med grundord från flera andra vanliga språk, såväl spanska, italienska och franska som latin, engelska, tyska och grekiska. De grammatiska reglerna är logiska och enkla och saknar undantag (!), allt för att göra språket lätt att lära sig. Att tala eller skriva esperanto beskrivs som ett legobygge – genom att lära sig 2000 grundord och 40 tilläggsord kan man plötsligt 20 000 ord.

Esperanto har, trots att det (ännu) inte blivit något världsspråk, levt vidare och uppskattas ha uppemot två miljoner talare över hela världen. Digitala mötesplatser innebär nya möjligheter både för att använda och förbättra kunskaperna och för att hitta andra esperantotalare, bland annat genom språkappen Amikumu. Svenska Esperantoförbundet ordnar möten på flera håll i landet och erbjuder nya medlemmar ett startpaket. De rekommenderar också internetkursen www.lernu.net, som är gratis och finns på svenska.

Skribent: Ulrika Gotthardsson

Mer om esperanto: www.esperanto.se
Esperantoförbundet: www.esperantosverige.se
App för att hitta gemensamma språkvänner (inte bara esperanto) Amikumu.com

Visste du att offentliga webbplatser enligt lag ska vara tillgänglig för alla medborgare oberoende av faktorer så som ålder eller funktionsvariationer? Och även om du tillhör den privata sektorn eller kanske bara driven en blogg så är det helt klart både hyggligt och ekonomiskt fördelaktig att se till att din webbplats är tillgängliga för alla möjliga besökare.

 När vi talar om tillgänglighet menar vi ofta att dela upp webbsidans form (layout, färger, typsnitt) och dess innehåll (text, bilder, ljud) Då kan besökaren själv omvandla innehållet till ett format som gör det enkelt för hen att ta till sig det. Men tillgänglighet för webben är också en språklig fråga. Och det har visas sig att webbtexter som anpassas för personer med funktionsvariationer också passar normalläsaren bäst.

 Det är alltså en god idé att arbeta en smula med tillgänglighet. Här är tio punkter som du kan ha i åtanke när du skriver dina texter:

1. Utgå från besökarens perspektiv. Var kortfattat och berätta inte mer än vad läsaren behöver veta. Ingen tycker om att läsa, och ingen tycker om att läsa på webben, så undvik långa utvikningar om sådant de tycker är ointressant.
2. Var tydlig med ditt budskap. Mottagaren ska inte behöva tolka och gissa vad du egentligen menar. Besökaren vill snabbt få veta vad det är du försöker säga till dem.
3. Lätta upp informationen. Gör inte texten för informationstät. Då kan den bli tung och svårläst.
4. Skriv det viktigaste först. Skriv inte kronologiskt utan börja varje sida eller avsnitt med en sammanfattning. Försök att formulera ditt huvudbudskap i en mening och låt den inleda texten. Det kallas för frontlastning, och underlättar speciellt för den som använder hjälpmedel, som talsyntes.
5. Skapa informativa rubriker. Det hjälper läsaren att orientera sig i texten och hjälper till att ge överblick över innehållet.
6. Säkerställ att det finns en röd tråd i texten. Det ska vara enkelt för läsaren att följa hur du tänker och resonerar.
7. Använd tilltalet för att skapa en relation till besökaren. Om du har ett personligt tilltal i din text, blir läsaren mer motiverad att läsa den.
8. Skriv lagom långa meningar. Både för korta och för långa meningar gör texten svårläst. En tumregel är att försöka hålla sig mellan 10 och 25 ord.
9. Använd aktiva verb. Då blir det enklare att första vem det är som gör något i texten.
10. Använd ord som är lätta att förstå. Även om du får alla rätt på högskoleprovets orddel är en webbtext inte rätt plats att visa andra det. Fokusera i stället på att använda ord som är enkla och konkreta. Fundera också över hur du använder facktermer – kommer dina läsare att förstå dem, eller är det bättre att använda andra begrepp?

_{Källa: Englund, Helena & Sundin, Maria (2008). Tillgängliga webbplatser i praktiken. 2:a upplagan. Stockholm: Jure Förlag}

Skribent: Hanna-Karin Grensman

 Tyckte du att detta var intressant? Läs mer om hur du skapar kvalitativt innehåll för webben i Hanna-Karin nya bok E-handel och digitala strategier. Utkommer på Sanoma Utbildning i mars 2018.

Käresta. Smaka på det. Visst låter det fint?  Och det funkar för alla. Kan vi inte börja använda det när vi talar om den vi har kär.  Då skulle vi slippa höra vuxna människor tala om sin pojkvän eller flickvän. För att inte tala om partner, så torrt. Och låt oss sluta fokusera på boendet. Sambor och särbor, usch så trist och oengagerat. Säg käresta om din älskling!

Skribent: Eva Bäckström

Årets upplaga av den nordiska termkonferensen Nordterm hölls i norska Kongsberg och hade temat ”Vilka är användarna av terminologiska resurser – och hur nåt vi ut till dem?”. Temat gick som en röd tråd genom det mastiga programmets 22 föredrag, även om ämnena och talarna skilde sig på många andra sätt. Utöver representanter från de nordiska länderna fanns även deltagare från Grönland och Sápmi.

Alla föredrag hölls på danska, norska och svenska och i år teckentolkades dessutom alla talare till danskt, norskt och svenskt teckenspråk. Jag uppskattar verkligen att få höra och se de skandinaviska språken och inse till hur stor grad vi kan förstå varandra utan att använda engelska. De otroligt skickliga tolkarna imponerade också stort på mig och även om jag förstod väldigt lite var det väldigt häftigt att se på. Något som var nytt för mig var att det är större skillnad mellan de skandinaviska teckenspråken än mellan de skandinaviska talspråken, vilket NRK:s Paul Richard Peterson påpekade i sitt upplysande och underhållande föredrag om teckentermer och svårigheten i att dokumentera dem.

Utöver användarna var en annan röd tråd terminologi inom hälsosektorn och särskilt området e-hälsa som är på tapeten just nu. Vi fick höra exempel på pågående arbete med standardisering och klassifikation av begrepp inom vård och hälsa i Norge, Finland och Danmark. Användarna av terminologin på området är både de som utvecklar IT-systemen, vårdpersonalen som ska hitta rätt information lätt och patienterna som behöver en konsekvent och begriplig patientinformation.

Ett intressant exempel på detta är den danska Sundhedsplatformen som Asta Høy och Louise Bie Larsen berättade om. I arbetet med plattformen har man kombinerat terminologiarbete och klarspråk för att ta fram mer allmänspråkliga benämningar så att patienterna bättre ska förstå informationen om den egna hälsan. Exempel på principer som man arbetar efter är språklig korrekthet, låga lix-tal och terminologisk konsekvens. Hur det har fungerat i praktiken hann inte beröras, men det vore väldigt intressant att veta mer eftersom terminologisk konsekvens och klarspråk inte nödvändigtvis är lätt att förena i alla typer av texter.

Behovet av att anpassa terminologin till olika användargrupper är något som vi terminologer på Scania länge har sett och velat tillgodose men inte kunnat fullt ut på grund av begränsningar i system och struktur. Det vi nu har gjort är att vi har tagit fram en ny struktur för termhanteringsverktyget Scania Lexicon som möjliggör diversifiering och användaranpassning utan att rucka på våra principer om ett konsekvent språkbruk i Scanias information.

Vilka användarna är och hur vi har tänkt göra för att tillgodose deras behov visade jag och mina kollegor Henrik Karlsson, Kerstin Lindmark och Niklas Jonsson under Nordterms första dag. Bland annat berättade Niklas och Kerstin om varför vi behöver kunna skilja på termer till förare och mekaniker och hur den indelningen kommer att speglas i Scania Lexicon. Trots att vi var sist ut på en späckad dag och en spännande gruvutflykt stundade när vi var klara verkade många ha uppskattat föredraget och vi var själva nöjda med vår gemensamma insats.

Efter vårt föredrag kunde vi pusta ut och svalka oss i ett trångt och bullrigt gruvtåg som tog oss två kilometer in och 300 meter ner i Kongsbergs gamla silvergruva. En minnesvärd om än obekväm tur!

Ett i mitt tycke intressant perspektiv på terminologiarbetet kom fram under TNC:s Henrik Nilssons föredrag om förtroende. Det handlade både om förtroende mellan terminolog och sakkunnig och om förtroendet mellan människa och maskin, eller ännu mer specifikt mellan användare och termbank.

Förtroendet för termbanken är i allra högsta grad relevant i min verksamhet där Scania Lexicon idag har ett allmänt starkt förtroende på företaget. Mycket tack vare många år av systematiskt terminologiarbete och intern marknadsföring, men samtidigt är det inte något som vi terminologer kan ta för givet utan som kräver ständig utveckling och underhåll för att upprätthålla.

Som terminolog fick jag med mig många insikter om hur lik situationen ändå är för oss terminologer oavsett vilken typ av termer och användare vi har. Förutsättningarna på en myndighet, en EU-översättningsenhet eller ett stort företag kan vara vitt skilda, men behovet (eller snarare de många olika behoven) av en kvalitetssäkrad och konsekvent terminologi är detsamma för oss alla. Och det är just de gemensamma utmaningarna och frågeställningarna ihop med det gemensamma nördiga intresset för terminologi som gör Nordterm till en fantastisk församling att delta i.

Något som jag tar med mig i egenskap av eventansvarig i föreningen Språkrådgivning och textvård är den goda idén att ha ett panelsamtal som ger variation mellan föredragen och som ger både panelen och åhörarna en chans att diskutera och ta upp frågor som inte berörs under föredragen. Kanske kan vi få till stånd ett sådant samtal redan i höst!

Slutligen vill jag tacka norska Språkrådet för en välarrangerad och väldigt givande konferens. Stafettpinnen (i form av Nordterm-paraplyet) har tagits över av Danmark vilket innebär att Nordterm 2019 mest troligt kommer att arrangeras i Köpenhamn, även om vi är flera som hoppas på att det finns en chans att Nordens terminologer samlas på Grönland nästa gång.

Skribent: Mia Jensen

Ni kan läsa mer om organisationen Nordterm (på valfritt nordiskt språk) här

Någon hörde av sig: Nu får du, som språkpolis, lära folk på redaktionen att kylslagen betyder ljummen, inte kall! Två dagar i rad har man kunnat ta del av denna miss i tidningen.

Vad menade denna någon? Jo, att kylslaget är något som man slagit av lite kyla från, som inte längre är riktigt kallt, lite uppvärmt men inte varmt, tempererat snarare, det vill säga ljummet.

Det är förstås helt riktigt. Men vad spelar det för roll vad ordet ”egentligen” betyder om det gamla verbet kylslå fallit i glömska och nästan alla nutida användare anser att kylslagen betyder kall eller kylig? Vad är poängen med att säga att de har fel? Språkbrukarna vinner till slut i alla fall. Även om det är surt för den som ”har rätt”.

Skribent: Eva Bäckström

Förra veckan deltog jag (Mikael Berger) i den tolfte konferensen i serien Forum för textforskning (FoT) vid Linnéuniversitetet i Växjö. Temat för konferensen var ”empiri och teori i text- och skrivforskning”, och bland talarna fanns t.ex. Jana Holsanova (från Lunds universitet) och Ellen Krogh (från Syddansk Universitet).

Tyvärr missade jag många av föredragen, eftersom jag själv skulle ge ett föredrag. I den här texten kommer jag därför bara att ge några korta sammandrag från de föredrag som jag lyckades hinna lyssna på. Det rör sig om följande talare och teman:

• Britt-Louise Gunnarsson om medarbetarberättelser i multinationella företag
• Henrik Rahm och Niklas Sandell om värde(n) i välfärdstaten
• Anne Kjærgaard och Karen Holk Jeppesen om högläsningsmetod för att testa effekter av ton
• Susanna Karlsson och Lena Lind Palicki om de/dem/dom/de(t)-debatten
  

Medarbetarberättelser i multinationella företag

I Britt-Louise Gunnarssons föredrag belyste hon framträdande textuella drag i presentationen av några utvalda globala företag. Särskilt fokus låg på presentationen av medarbetarna på företagens hemsidor, och enligt Gunnarsson framhävde texterna följande egenskaper hos medarbetarna:

• Framgång, såsom personlig och karriärmässig utveckling inom företaget
• Positiva inställningar gentemot andra människor.

I texterna fann hon en tydlig balans mellan företaget och den anställdas röst, och hon argumenterade för att berättelserna kunde anses vara ett led i företagens marknadsföring: texterna beskriver framgång inom företagen och de här texterna förekommer ofta på samma sida som funktionen ”lediga jobb”.

Ett allmänt resultat som Gunnarsson lyfte fram var dels att företagstexterna betonar de anställdas möjlighet att utvecklas, dels att de anställdas berättelser kan vara en del av företagens marknadsföring.

Värde(n) i välfärdsstaten

 Henrik Rahm och Niklas Sandells föredrag hade titeln ”Värde(n) i välfärdsstaten”, och detta föredrag var baserat på fynden från ett projekt där de studerat en mängd årsredovisningar från statliga verksamheter (såsom Vattenfall, Systembolaget osv.). I materialet hade de undersökt hur olika värden motiveras.

Värden som motiveras i årsredovisningarna är av olika slag, visade Rahm och Sandell i föredraget; det kunde exempelvis röra sig om demokratiska värden i ekonomiska mål, i uppdragsmål och i miljömässiga hållbarhetsmål. Rahm och Sandell visade också att målens motiveringar överlappar varandra på ett intressant sätt. Till exempel motiverades såväl miljömässig hållbarhet som uppdragsmål av liknande finansiella motiv i vissa av årsredovisningarna.

Rahm och Sandell argumenterade slutligen för att motiveringarna i årsredovisningarna också kan knytas till en större politisk diskurs: när t.ex. miljöproblem börjar komma i politiskt fokus motiveras miljömässig hållbarhet i linje med detta i årsredovisningar. Med andra ord menar Rahm och Sandell att motiveringar i årsredovisningar förändras i linje med den politiska diskursen.

Högläsningsmetod för att testa effekter av ton

Anna Kjærgaard och Karen Holk Jeppesen var (och är fortfarande) intresserade av att undersöka effekter av tonen i myndighetstexter. I deras föredrag diskuterade de en förundersökning där de använt en sorts högläsningsmetod för att komma åt hur mottagare reagerar på tonen i texter från det danska skatteverket.

I detta föredrag fungerade förundersökningen som ett diskussionsunderlag, och Kjærgaard och Holk Jeppesen ville få synpunkter på hur väl deras högläsningsmetod kan tänkas fånga in effekter av tonen i myndighetstexter. Mer specifikt innebar deras högläsningsmetod att informanterna kommenterade tonen i texten samtidigt som de läste den.

Enligt Kjærgaard och Holk Jeppesen visade förundersökningens resultat att mottagare inte uppskattar alltför formell eller alltför informell ton i myndighetstexter. Föredragshållarna menar alltså att mottagaren vill ha en slags ”mellanformell” ton. Efter föredraget lyftes dock ett potentiellt problem med förundersökningen: den genomfördes på språkvårdare, vilket kan ha medfört ett visst resultat, dvs. att språkvårdare kanske reagerar på ett sätt som de tänkta mottagarna kanske inte skulle göra.

 Om de/dem/dom/de(t)–debatten

Susanna Karlsson och Lena Lind Palickis föredrag hade titeln: ”Själva språkstrukturen bjuder motstånd mot de och dem. En analys av språkvårdsdebatten kring problemkluster de/dem/dom/de(t) från 1904 till idag.”

I detta föredrag hade Karlsson och Lind Palicki flera frågor som utgångspunkt, bland annat den här: vad är den mest besvärliga språkriktighetsfrågan bland svenskalärare?  Den här frågan har ställts i tidigare studier, men Karlsson och Lind Palicki bidrog med ny data i frågan: genom en enkät visade de att 60 % av de tillfrågade lärarna tycker att de/dem är den mest besvärliga språkriktighetsfrågan.

En annan fråga som Karlsson och Lind Palicki arbetade med i föredraget var den här: Hur har de/dem-debatten sett ut över tid? Denna fråga var primär i fördraget, och Karlsson och Lind Palicki kunde peka ut flera aspekter som förändrats över tid.

Framförallt framhävde Karlsson och Lind Palicki att (A) problembeskrivningen, (B) argumentationen och (C) lösningarna ser annorlunda ut nu jämfört med hur de såg ut tidigare:

1. Engagerade akademiker diskuterade korrekt och felaktigt bruk i fråga om de/dem under 1970-talet. Svenskaläraren Nils Uthorn drog igång debatten som varade i 15 år. Under 2000-talet diskuteras problemet främst av journaliser, och debatten pågår inte alls lika länge. Dessutom beskrivs problemet numera utifrån elevens perspektiv, och fokus ligger ofta på lathet bland elever.
2.  Argumentationen förändras i den meningen att den/det som ska värnas förändras i debatten. Först är det språket självt som ska värnas. Det finns då de som vill värna om nordisk gemenskap, dialekters unika drag eller traditionsenlig stilistik i sin argumentation. Motståndarna är få under de tidigare debatterna.

I senare debatter förekommer fortfarande ett värnande om språket som sådant, men numera ligger fokus mest på värnande av språkliga nyanser och motståndarna har vuxit till antalet över tid. Numera tar de flesta dessutom fasta på inlärarens perspektiv, dvs. elevens perspektiv. Antingen menar man att eleverna borde värnas (och inte bli ”kanonmat” i riktighetsdebatten), eller också ifrågasätter man deras vilja att lära sig distinktionen de/dem.

1. Hur såg lösningen ut över tid? I korthet pekade Karlsson och Lind Palicki ut två traditionella läger och ett tredje, nyare läger när det gäller lösningar: (i) de som vill ha kvar distinktionen de/dem, (ii) de som vill slopa distinktionen och övergå till dom, och (iii) de som vill slopa distinktionen och övergå till de. Enligt Karlsson och Lind Palicki har inte så många fler än Olle Josephsson hakat på den sistnämnda lösningen.

Summan av kardemumman var att de/dem-debatten har förändrats på flera punkter, men något bromsar förändringen från de/dem till de eller dom i skrift. Vad detta något är, det får framtiden avgöra.


Utöver att lyssna på intressanta föredrag träffade jag också på några andra medlemmar från föreningen: Ulrika Gotthardsson, Agneta Häggström och Barbro Zetterberg. I pauserna fick vi möjlighet att bekanta oss med varandra och diskutera ny textforskning och kommande aktiviteter för föreningen. (För några av oss var det första gången vi träffades, så samtalen blev mycket mångsidiga.) Det var spännande att träffas ”i det riktiga livet”.

Som nämnts ovan gav jag också ett litet föredrag. Jag utgick från frågan ”Vad är klarspråk för mottagaren”, och efter föredraget fick jag möjlighet att diskutera experimentella sätt att identifiera effekter av klarspråk i läsning. Ingrid Olsson (Språkrådet), Anne Kjærgaard (Dansk Sprognævn), Andreas Nord (Göteborgs universitet) och Ylva Byrman (Göteborgs universitet) bidrog med många insiktsfulla frågor och kommentarer, så vi får se varthän det kan ta mig i framtiden.

På återseende!

Mikael

Skribent: Mikael Berger

Det verkar som om nyhetsreportrar inte längre vet säkert om det som de skriver om verkligen har inträffat. Ofta måste det garderas med att något ska ha hänt.  Man får intryck av att det är så brått med att berätta vad som antagligen har hänt att det inte finns tid att ta reda på vad som verkligen hände, om det hände.

Ibland förkommer det föralldel en källa men ändå måste det tydligen garderas – som om  man inte litar på  den.

Vad är detta för ett fenomen? Är det bara ett annat sätt att uttrycka sig? Eller handlar det om att man nöjer sig med allt för lite fakta? Jag befarar att det är det senare.

Skribent: Eva Bäckström

Ibland gör man upptäckter i det svenska språket. Första gången jag la märke till det engelska orden ’mother of pearl’ för pärlmusslans inre, tänkte jag: Wow så vackert! Inte som på svenska. Vi säger ju… pärlemor.

På det polska hotellets frukostmeny hittade vi översatt till svenska: ägg i oordning.
Ja just det, tänkte jag, så fyndigt. I stället för scrambled eggs. Eller, ja…äggröra.

I vissa språk envisas man med att göra saker mindre. Som i grekiskan till exempel där man, fast flaskan är stor, kallar den det lilla vattnet.  Grekerna pratar om det lilla vinet, en lite ouzo, en liten stol – det mesta kan göras litet, i det oändliga. Vad ska det vara bra för?

Men inte är det konstigare än att vi tycker det är dags för lite mat, lite kaffe, lite vin, önskar oss lite bättre väder, att vi vill vara lite snygga i håret eller få på oss lite kläder, ha lite trevligt. Ska vi sätta fram lite kvällsmat? kan vi fråga. Eller tycka att någon borde bringa lite reda bland alla papper. Lite?

Ett annat grekiskt exempel: Säg mig inte betyder helt enkelt säg mig. Så dumt, kan man tycka. Tyckte jag, tills jag kom på att även i svenskan petar vi in negationer ibland: Kan du inte hjälpa mig?  Kan du inte försöka förstå? Ska vi inte gå hem nu? Ska vi inte ha fest snart? Ska vi inte ta disken innan vi åker? Kan vi inte vara vänner nu? Kan vi inte sluta bråka? Är det inte dags att öppna presenterna? Inte?

Dubbel: Kan du inte bringa lite reda bland alla dina papper?

På ingen av dessa frågor kan vi svara ja – bara nej eller jo.

Skribent: Eva Bäckström