Förra veckan deltog jag (Mikael Berger) i den tolfte konferensen i serien Forum för textforskning (FoT) vid Linnéuniversitetet i Växjö. Temat för konferensen var ”empiri och teori i text- och skrivforskning”, och bland talarna fanns t.ex. Jana Holsanova (från Lunds universitet) och Ellen Krogh (från Syddansk Universitet).

Tyvärr missade jag många av föredragen, eftersom jag själv skulle ge ett föredrag. I den här texten kommer jag därför bara att ge några korta sammandrag från de föredrag som jag lyckades hinna lyssna på. Det rör sig om följande talare och teman:

  • Britt-Louise Gunnarsson om medarbetarberättelser i multinationella företag
  • Henrik Rahm och Niklas Sandell om värde(n) i välfärdstaten
  • Anne Kjærgaard och Karen Holk Jeppesen om högläsningsmetod för att testa effekter av ton
  • Susanna Karlsson och Lena Lind Palicki om de/dem/dom/de(t)-debatten

Medarbetarberättelser i multinationella företag

I Britt-Louise Gunnarssons föredrag belyste hon framträdande textuella drag i presentationen av några utvalda globala företag. Särskilt fokus låg på presentationen av medarbetarna på företagens hemsidor, och enligt Gunnarsson framhävde texterna följande egenskaper hos medarbetarna:

  • Framgång, såsom personlig och karriärmässig utveckling inom företaget
  • Positiva inställningar gentemot andra människor.

I texterna fann hon en tydlig balans mellan företaget och den anställdas röst, och hon argumenterade för att berättelserna kunde anses vara ett led i företagens marknadsföring: texterna beskriver framgång inom företagen och de här texterna förekommer ofta på samma sida som funktionen ”lediga jobb”.

Ett allmänt resultat som Gunnarsson lyfte fram var dels att företagstexterna betonar de anställdas möjlighet att utvecklas, dels att de anställdas berättelser kan vara en del av företagens marknadsföring.

Värde(n) i välfärdsstaten

 Henrik Rahm och Niklas Sandells föredrag hade titeln ”Värde(n) i välfärdsstaten”, och detta föredrag var baserat på fynden från ett projekt där de studerat en mängd årsredovisningar från statliga verksamheter (såsom Vattenfall, Systembolaget osv.). I materialet hade de undersökt hur olika värden motiveras.

Värden som motiveras i årsredovisningarna är av olika slag, visade Rahm och Sandell i föredraget; det kunde exempelvis röra sig om demokratiska värden i ekonomiska mål, i uppdragsmål och i miljömässiga hållbarhetsmål. Rahm och Sandell visade också att målens motiveringar överlappar varandra på ett intressant sätt. Till exempel motiverades såväl miljömässig hållbarhet som uppdragsmål av liknande finansiella motiv i vissa av årsredovisningarna.

Rahm och Sandell argumenterade slutligen för att motiveringarna i årsredovisningarna också kan knytas till en större politisk diskurs: när t.ex. miljöproblem börjar komma i politiskt fokus motiveras miljömässig hållbarhet i linje med detta i årsredovisningar. Med andra ord menar Rahm och Sandell att motiveringar i årsredovisningar förändras i linje med den politiska diskursen.

Högläsningsmetod för att testa effekter av ton

Anna Kjærgaard och Karen Holk Jeppesen var (och är fortfarande) intresserade av att undersöka effekter av tonen i myndighetstexter. I deras föredrag diskuterade de en förundersökning där de använt en sorts högläsningsmetod för att komma åt hur mottagare reagerar på tonen i texter från det danska skatteverket.

I detta föredrag fungerade förundersökningen som ett diskussionsunderlag, och Kjærgaard och Holk Jeppesen ville få synpunkter på hur väl deras högläsningsmetod kan tänkas fånga in effekter av tonen i myndighetstexter. Mer specifikt innebar deras högläsningsmetod att informanterna kommenterade tonen i texten samtidigt som de läste den.

Enligt Kjærgaard och Holk Jeppesen visade förundersökningens resultat att mottagare inte uppskattar alltför formell eller alltför informell ton i myndighetstexter. Föredragshållarna menar alltså att mottagaren vill ha en slags ”mellanformell” ton. Efter föredraget lyftes dock ett potentiellt problem med förundersökningen: den genomfördes på språkvårdare, vilket kan ha medfört ett visst resultat, dvs. att språkvårdare kanske reagerar på ett sätt som de tänkta mottagarna kanske inte skulle göra.

 Om de/dem/dom/de(t)debatten

Susanna Karlsson och Lena Lind Palickis föredrag hade titeln: ”Själva språkstrukturen bjuder motstånd mot de och dem. En analys av språkvårdsdebatten kring problemkluster de/dem/dom/de(t) från 1904 till idag.”

I detta föredrag hade Karlsson och Lind Palicki flera frågor som utgångspunkt, bland annat den här: vad är den mest besvärliga språkriktighetsfrågan bland svenskalärare?  Den här frågan har ställts i tidigare studier, men Karlsson och Lind Palicki bidrog med ny data i frågan: genom en enkät visade de att 60 % av de tillfrågade lärarna tycker att de/dem är den mest besvärliga språkriktighetsfrågan.

En annan fråga som Karlsson och Lind Palicki arbetade med i föredraget var den här: Hur har de/dem-debatten sett ut över tid? Denna fråga var primär i fördraget, och Karlsson och Lind Palicki kunde peka ut flera aspekter som förändrats över tid.

Framförallt framhävde Karlsson och Lind Palicki att (A) problembeskrivningen, (B) argumentationen och (C) lösningarna ser annorlunda ut nu jämfört med hur de såg ut tidigare:

  1. Engagerade akademiker diskuterade korrekt och felaktigt bruk i fråga om de/dem under 1970-talet. Svenskaläraren Nils Uthorn drog igång debatten som varade i 15 år. Under 2000-talet diskuteras problemet främst av journaliser, och debatten pågår inte alls lika länge. Dessutom beskrivs problemet numera utifrån elevens perspektiv, och fokus ligger ofta på lathet bland elever.
  2.  Argumentationen förändras i den meningen att den/det som ska värnas förändras i debatten. Först är det språket självt som ska värnas. Det finns då de som vill värna om nordisk gemenskap, dialekters unika drag eller traditionsenlig stilistik i sin argumentation. Motståndarna är få under de tidigare debatterna.

I senare debatter förekommer fortfarande ett värnande om språket som sådant, men numera ligger fokus mest på värnande av språkliga nyanser och motståndarna har vuxit till antalet över tid. Numera tar de flesta dessutom fasta på inlärarens perspektiv, dvs. elevens perspektiv. Antingen menar man att eleverna borde värnas (och inte bli ”kanonmat” i riktighetsdebatten), eller också ifrågasätter man deras vilja att lära sig distinktionen de/dem.

  1. Hur såg lösningen ut över tid? I korthet pekade Karlsson och Lind Palicki ut två traditionella läger och ett tredje, nyare läger när det gäller lösningar: (i) de som vill ha kvar distinktionen de/dem, (ii) de som vill slopa distinktionen och övergå till dom, och (iii) de som vill slopa distinktionen och övergå till de. Enligt Karlsson och Lind Palicki har inte så många fler än Olle Josephsson hakat på den sistnämnda lösningen.

Summan av kardemumman var att de/dem-debatten har förändrats på flera punkter, men något bromsar förändringen från de/dem till de eller dom i skrift. Vad detta något är, det får framtiden avgöra.

Medlemmar i föreningen framför Linnéuniversitetet
Utöver att lyssna på intressanta föredrag träffade jag också på några andra medlemmar från föreningen: Ulrika Gotthardsson, Agneta Häggström och Barbro Zetterberg. I pauserna fick vi möjlighet att bekanta oss med varandra och diskutera ny textforskning och kommande aktiviteter för föreningen. (För några av oss var det första gången vi träffades, så samtalen blev mycket mångsidiga.) Det var spännande att träffas ”i det riktiga livet”.

Som nämnts ovan gav jag också ett litet föredrag. Jag utgick från frågan ”Vad är klarspråk för mottagaren”, och efter föredraget fick jag möjlighet att diskutera experimentella sätt att identifiera effekter av klarspråk i läsning. Ingrid Olsson (Språkrådet), Anne Kjærgaard (Dansk Sprognævn), Andreas Nord (Göteborgs universitet) och Ylva Byrman (Göteborgs universitet) bidrog med många insiktsfulla frågor och kommentarer, så vi får se varthän det kan ta mig i framtiden.

På återseende!

Mikael

Skribent: Mikael Berger

Det verkar som om nyhetsreportrar inte längre vet säkert om det som de skriver om verkligen har inträffat. Ofta måste det garderas med att något ska ha hänt.  Man får intryck av att det är så brått med att berätta vad som antagligen har hänt att det inte finns tid att ta reda på vad som verkligen hände, om det hände.

Ibland förkommer det föralldel en källa men ändå måste det tydligen garderas – som om  man inte litar på  den.

Vad är detta för ett fenomen? Är det bara ett annat sätt att uttrycka sig? Eller handlar det om att man nöjer sig med allt för lite fakta? Jag befarar att det är det senare.

Skribent: Eva Bäckström

Ibland gör man upptäckter i det svenska språket. Första gången jag la märke till det engelska orden ’mother of pearl’ för pärlmusslans inre, tänkte jag: Wow så vackert! Inte som på svenska. Vi säger ju… pärlemor.

På det polska hotellets frukostmeny hittade vi översatt till svenska: ägg i oordning.
Ja just det, tänkte jag, så fyndigt. I stället för scrambled eggs. Eller, ja…äggröra.

I vissa språk envisas man med att göra saker mindre. Som i grekiskan till exempel där man, fast flaskan är stor, kallar den det lilla vattnet.  Grekerna pratar om det lilla vinet, en lite ouzo, en liten stol – det mesta kan göras litet, i det oändliga. Vad ska det vara bra för?

Men inte är det konstigare än att vi tycker det är dags för lite mat, lite kaffe, lite vin, önskar oss lite bättre väder, att vi vill vara lite snygga i håret eller få på oss lite kläder, ha lite trevligt. Ska vi sätta fram lite kvällsmat? kan vi fråga. Eller tycka att någon borde bringa lite reda bland alla papper. Lite?

Ett annat grekiskt exempel: Säg mig inte betyder helt enkelt säg mig. Så dumt, kan man tycka. Tyckte jag, tills jag kom på att även i svenskan petar vi in negationer ibland: Kan du inte hjälpa mig?  Kan du inte försöka förstå? Ska vi inte gå hem nu? Ska vi inte ha fest snart? Ska vi inte ta disken innan vi åker? Kan vi inte vara vänner nu? Kan vi inte sluta bråka? Är det inte dags att öppna presenterna? Inte?

Dubbel: Kan du inte bringa lite reda bland alla dina papper?

På ingen av dessa frågor kan vi svara ja – bara nej eller jo.

Skribent: Eva Bäckström

I samband med årsmötet i Göteborg 20 mars bjöd föreningen in Ylva Byrman, språkkonsult, språkdoktorand vid Göteborgs universitet och känd från radioprogrammet “Språket” i P1. Hon beskriver sitt forskningsarbete så här:

“Att vara både ordförande och sekreterare för samma möte – går det? Det är i alla fall arbetsvardagen för många skattebrottsutredare, som inte bara håller förhör utan också ska producera en text som återger förhöret. Eftersom texten gärna ska vara färdig vid förhörets slut, skriver många utredare under själva förhöret – något som kräver att man skiftar uppmärksamheten mellan samtalet och datorn där man samtidigt försöker formulera en text. Andra talar in sammanfattningar löpande under förhöret och transkriberar sedan sammanfattningen. Ytterligare andra spelar in hela förhöret och använder sedan inspelningen för att skriva en sammanfattning när förhöret är över. Men hur argumenterar utredarna för sina olika val? Och hur kan dokumentationsmetoden påverka själva förhöret?”

Dessa frågor svarade Ylva Byrman på när hon på ett intresseväckande sätt berättade om sin forskning för ett 25-tal åhörare, bland annat från några myndigheter.

Välkommen till en intressant språkföreläsning den 20 mars! Då föreläser doktorand Ylva Byrman på temat “Genomföra och dokumentera förhör”! Läs mer i inbjudan Språkföreläsning (pdf).

Föreningens språkdag ägde rum på Scania i Södertälje den 20 november och bjöd på flera presentationer. Temat för konferensen var terminologi och fackspråk. Ett fyrtiotal språkentusiaster deltog i arrangemanget.

Fler bilder från språkdagen.


Föreningen Språkrådgivning och textvård